Skippar intervallerna – alla lopp är säkert ändå inställda…

Rubriken är ett typiskt exempel på en tankevurpa jag drog till med förra veckan. Det öste ner snöblandat regn, jag var stressad, osugen på intervaller men kände att jag ”borde” eftersom jag tänkte starta igång tävla mig i form-säsongen kommande helg. Sen tänkte jag att jag kunde få slippa intervallerna för att loppet säkert skulle bli inställt pga Covid19. Loppet blev ju såklart inställt.

Jag är lite rädd för allt det här med Corona. Jag ska inte påstå att jag gillar den vanliga influensan heller eller att jag inte mår illa i två månader när det hela tiden står på förskolans whiteboard att ”Det går magsjuka”, men det här är något helt annat. Det är hela världen det gäller, jag kan inte ringa en enda människa och säga ”vet du vad som händer just nu??” – för det vet ju alla. Min pappa är i allra högsta grad i en riskgrupp men i övrigt påverkas vår familj egentligen ganska minimalt än så länge. Visst, aktiviteter, uppvisningar och tävlingar är inställda och vi tänker oss för mer än vanligt och det är ju tråkigt, men vi har faktiskt inte riktigt mandat att klaga för det är kanske inte friska småbarnsfamiljer eller tävlingssugna löpare, cyklister och triathleter som det är synd om. Såklart att man kan göra det bästa av situationen, men jag känner också att det skulle vara ganska okänsligt att vara nöjd över glest i simhallen när det finns folk som måste säga upp sina anställda och som ser hela sitt livsverk tyna bort eller som förlorar nära och kära. Det är som ett stort vakuum och jag är förvånad över att jag är så lugn som jag är.

Jag är egentligen jättebra på katastroftankar och lider dessutom av GAD (generaliserad ångest) som visserligen är under kontroll efter terapi men som alltid lurar under ytan – ändå har jag landat i något slags dag-för-dag-mode. Jag oroar mig inte alls för inställda tävlingar i sommar, även om det skulle vara tråkigt så är det en bagatell i sammanhanget och lika för alla. Jag väljer att lyssna på Folkhälsomyndigheten och tänka att det är de som är de sakkunniga, vad folk tycker på Facebook om skolstängningar och liknande kommer ändå inte att påverka och om jag skulle börja lyssna och gissa åt olika håll skulle jag nog bli galen och inte behålla lugnet lika bra.

Det innebär att mina barn går i skolan och på förskolan, att jag håller simträning och att jag jobbar, men att jag inte går på välfyllda pass på gymmet, hälsar på mina föräldrar eller går i affärer i onödan. Jag pluggar hemifrån eftersom universiteten är stängda och jobbar väldigt mycket extra i skolan. Min största fundering för egen del är när jag kan träffa och krama om min pappa igen – om två veckor, två månader, ett halvår? Jag är också pyttelite orolig för min fem veckor långa VFU som ska gå av stapeln efter påsklovet, det vore lite meckigt om skolorna är stängda så att den måste ställas in. Men i så fall löser det sig, det är också egentligen en bagatell.

Ikväll höll Stefan Löfvén tal till folket, det kändes nästan som att vi är i krigstid och det är vi väl nästan också kan man säga. Det är en konstig och ovan situation, men det som är fint är all solidaritet. När jag jobbar på skolan är personalen så otroligt flexibel, folk handlar år varandra, köper lunch för att stötta lokala krögare och i Högsjö, som inte ligger långt härifrån, bjöd en stor fabrik sina anställda på pizza (109 st) för att stötta den lokala pizzerian. Det skapas grupper för studiestöd på Facebook för elever som tvingas plugga på distans. Många är arga på människor som bunkrar mat och toapapper så att det tar slut i affären och visst har jag skämtat lite om det också – men jag tror inte folk handlar för att vara egoistiska utan för att de är rädda. Människor som är rädda agerar på olika sätt och inte alltid rationellt och dessutom finns det i vårt samhälle många människor som redan upplevt katastrofer och som alldeles säkert gör vad de kan för att vara bättre rustade i denna situation. Bunkrandet lugnar sig förhoppningsvis, men även om vissa hyllor gapar tomma så behöver ingen svälta.

Men det är jobbigt med ovisshet, tyvärr är det ju bara att stå ut med eftersom ingen vet. Fortsättning följer…

2019 och så

Okej, först vill jag börja med att be lite om ursäkt, vissa kommentarer gömmer sig väl och jag får inga notiser om dem längre av oklar anledning. Det är alltså inte av grinighet jag inte publicerar eller svarar på dem, det kan helt enkelt bero på att jag ser dem först två månader senare…

Tanken var lite årskrönika för 2019, men det är kanske onödigt arbete att sammanfatta årets alla inlägg i ett kort – det mesta går ju att läsa här på bloggen redan om någon mot förmodan känner sig sugen.

Det gick bra kan man väl sammanfatta det hela med. Seger i alla lopp i svenska cupen, seger i EM på HIM i Elsinore och två andraplatser på HIM i Jönköping och på Sala Silverman som var SM på medeldistans. Utöver det körde jag en del smålopp, klubbtävlingar och lopp jag körde som träningspass, bland annat Oppebylöpet 10 km, där jag klämde mig in under 40 minuter vilket alltid är skönt, och Örebro Halvmaraton där jag var under 1,30 med god marginal.

Jag tränade 380 timmar 2019. Rätt mycket mindre än många vänner och bekanta, fast å andra sidan tävlade jag snabbare än många av dem så på sätt vann vi lite var. Om man nu tänker att allt ska jämföras. Jag tänker mer – det var det som passade för mig tidsmässigt och ekonomimässigt. Säger sig ju självt att man kommer upp i timmar om man har råd och tid att åka på läger flera veckor om året. Jag är nöjd, har haft kul och känt mig stark. Två rejäla förkylningar och drygt två veckors konvalescens efter operation drog väl ner antalet timmar en del. Jag lyckades också dra på mig mitt livs första öroninflammation.

Det jag vill förbättra till i år är att komma igång lite bättre med löpningen igen. Löpningen är min starka gren, men den har inte fått den tid den förtjänat under 2018 och 2019. Nu har jag i och för sig lite besvär med insida lår på ena benet, så lagom som jag börjat känna mig lite stark i löpningen nu i höstas så fick jag backa. Nu är det (peppar, peppar…) bättre så jag hoppas kunna trappa upp lite försiktigt framöver. Försöker köra rehab, prehab och styrka på gymmet för att bygga upp en hållbar kropp. Dock ser jag tydligen inte alltför stark ut… Min bästa kompis Linda brukar få komplimanger på gymmet för att hon ser stark ut, inte jag. Jag fick istället en tant som kom fram till mig när jag gjorde utfall med en (inte särskilt tung) stång på axlarna. Hon informerade mig om att hon hade fallit baklänges en gång när hon haft en lätt stång (eller om det var en pinne) på axlarna och brutit ryggen och tyckte att det nog var bättre om jag tog ett par hantlar istället…

Jag startade upp det här året också med lite premiärsjukdom – slog till på min första bihåleinflammation. Ingen lek alls! Helt däckad och fick till slut en rejäl antibiotikakur. Innan dess hade jag börjat få utslag på lederna; på armbågar, knän, handleder och knogar. Alltså inte i böjvecken utan på andra sidan leden, men en kortisonkräm verkar råda bot på det. Så förutom bihålor, utslag, problem med ett ben och besvär med en fot där stortån omväxlande domnar eller gör skärande ont så är det finfint ;-). Lite sömnbrist också bara. Men nu försöker jag få till sömn, återhämtning, mat, vitaminer och annat för att komma på banan igen.

Under hösten fick jag vid ett tillfälle en komplimang som jag från början inte tog som så positiv. Jag tolkade den som att det mest är tur att det går bra för mig på tävlingar eftersom jag håller på med all möjlig träning som bland annat gymnastik. Så småningom kunde jag ändå ta in att personen som fällde kommentaren gjorde det av välvilja och faktiskt är imponerad. Men ibland undrar jag om jag visar upp den fasaden, att det utåt ser ut som att jag mest lattjar utan plan. Vad säger ni som läser? I så fall kan man säga att fasaden ljuger, för jag tränar väldigt disciplinerat och har en tanke även med till exempel ett step-pass på gymmet.

Det underbara livet som kvinna och idrottare…

Okej, det ska komma lite idrottsinlägg och en säsongsavslutning, men jag ligger lite efter och nu ska jag skriva om annat. Om du inte gillar att läsa om kroppsfunktioner så bör du sluta nu. Om du däremot kan tycka att det är intressant att läsa om hur kvinnokroppen kan ställa till det på olika sätt, på gott och ont, så kommer det här.

Jag har inte för avsikt att skylla dåliga resultat på mens eller så, men faktum är att det kan vara minst sagt utmanande att få med kroppen på tåget ibland, något man kanske inte alls tänker på om man inte är kvinna eller om man är kvinna och inte påverkas så mycket av hormonsvängningar. Här är min berättelse och jag tänkte starta den lite smått i augusti 2015. Jag var taggad på att försöka kvala till Kona, träningen hade gått bra och att lyckas var inte orimligt. Två veckor innan loppet ringde jag kvinnokliniken för förnyat recept på p-piller eftersom mina höll på att ta slut. Barnmorskan frågade om jag ville ha ett annat märke, samma aktiva substans men billigare. Det skulle inte vara någon skillnad alls så jag tackade ja. Sen mådde jag illa resterande tid fram till Ironman Kalmar och ville mest äta gröna äpplen, inte optimal uppladdning inför en IM… Något skiljde helt klart sorterna av p-piller åt i alla fall och loppet gick inte bra. Jag ska inte skylla på pillren rakt av, men illamåendet gjorde troligtvis att jag hade för dåliga energidepåer tänker jag så här i efterhand. I början av sommaren efter slutade jag helt med p-piller i syfte att få tillbaka mensen eftersom jag gärna ville bli gravid efter säsongen. Det blev jag ju också, men det var också så att jag kände hela den säsongen att kroppen svarade mycket bättre än året innan – vilket gjorde att jag tänkte att det nog var bättre för mig att inte stoppa i mig hormoner, även om jag ju såklart inte kunde veta säkert vad som berodde på vad.

Jag har IBS, vilket innebär att jag i perioder har väldiga problem med min mage. Det kan innebära vakennätter med magsmärtor och svimningskänslor, problem med att jag ofta måste hitta en buske eller toa när jag är ute och springer, eller att jag ibland blir helt förstoppad. Dessa problem verkar vara till viss del hormonstyrda eftersom jag haft enorma besvär under mina graviditeter, ända från innan magen börjat ta plats, och varit i stort sett besvärsfri under amningsperioderna. Jag har också mer/mindre besvär beroende på var i menscykeln jag befinner mig. I kombination med att jag mår fruktansvärt dåligt veckan innan mens har det gjort att jag ändå har övervägt att kanske göra ett försök att styra upp hormonnivåerna igen. Med dåligt menar jag att jag blir ledsen (alltså ledsen i som att gråta en hel helg), irriterad, stressad, får ont i huvudet, benen och ryggen, känner mig svullen och får jobbigt att träna – plus mina IBS-besvär då. Det händer till och med att jag blir lite febrig.

Det här är ju lite energikrävande såklart så nu har jag, efter mycket övervägande bestämt mig för att prova att tillföra hormoner igen i form av p-piller. Jag bad då om den sorten jag åt ursprungligen, innan jag tackade ja till den nya sorten. Jag har nu provat dessa i snart en månad och resultatet: jag mår illa 24/7… Jag har verkligen avskytt att må illa under mina graviditeter och nu har jag samma typ av illamående. Om mina andra besvär är energikrävande så är ju inte det här precis bättre. Kanske dock att magen i övrigt mår ganska bra faktiskt, det är dock lite svårt att utvärdera med konstant illamående… Förhoppningsvis är det biverkningar som är övergående, jag brukar ha en tendens att få illamående som biverkning av de flesta läkemedel, men jag får väl se hur länge jag står ut. Dessutom känner jag mig svullen och är övertygad om att jag gått upp typ 5 kg (vågar dock inte väga mig och kolla).

Sen kan man ju få andra besvär som kvinna också. Förra hösten började jag helt plötsligt kissa på mig när jag sprang. Jag har varit så himla noga med bäckenbottenövningar efter att barnen fötts och det gick hur bra som helst att springa första året efter att Eskil föddes. Därför blev jag först rädd och tänkte att det berodde på något allvarligt, jag har nämligen vissa tendenser till hypokondri. Men så småningom kom vi fram till att så inte var fallet, men det var så otroligt påfrestande att ha dessa besvär. Till slut kunde jag inte ens värma upp 10 min på löpbandet på gymmet utan att vara tvungen att byta byxor efteråt, att gympa var i princip omöjligt och jag löptränade bara i skogen och helst utan sällskap. Inga hjälpmedel eller övningar hjälpte, till slut fick jag nog och ringde tillbaka till barnmorskan som är uroterapeut på kvinnokliniken och fick en läkartid. Hos läkaren fick jag genomgå ett gäng undersökningar som kan ha varit det mest förnedrande jag gjort, trots att läkaren och uskan var otroligt trevliga och proffsiga. Jag fick hur som helst direkt en remiss till operation, ställde in mig på lång väntetid, men en vecka senare damp det ner en operationstid i brevlådan och ytterligare tre veckor senare var jag opererad.

Jag var livrädd innan operationen (note to my self: googla mindre inför nästa eventuella operation och titta INTE på Youtube…) men fick ett fantastiskt bemötande och drygt två veckor efter operationen fick jag börja träna igen. Operationen verkar vara lyckad, jag känner mig botad från de ursprungliga besvären även om jag har några mindre biverkningar efter själva ingreppet. Det är superskönt! Från början hade jag inte tänkt berätta öppet om operationen, men om det kan leda till att någon annan vågar söka hjälp eller kan känna mindre skam för besvär man inte kan rå för så är det värt det!

Men jag kan lugnt säga att jag den här hösten har svurit en del över att vara kvinna och varit sjukt avundsjuk på mina manliga träningskompisar som slipper hormonsvängningar, komplikationer efter förlossningar och annat. Självklart är jag djupt tacksam för mina graviditeter och ödmjuk inför min kropp som trots allt ställer upp på en hel del – men nu har det varit lite mycket av allt.

Det var lite av min story kring kvinnokroppen, den är cool på många sätt men sätter onekligen även käppar i hjulet ibland.

Varning för deppinlägg

Väldigt ofta frågar folk mig: ”Hur hinner du allt?” eller ”Hur orkar du allt?”. Jag brukar svara att det gör jag ju naturligtvis inte, mitt dygn har inte fler timmar än någon annans, men någonstans märker jag att de inte riktigt tror på mig – de vill gärna tro att jag är någon slags supermänniska, även om det innebär att de själva får komplex över att de inte får till träningen eller hinner saker de vill göra. Det är en roll jag inte är särskilt bekväm med, jag vill inte uppfattas som någon man får komplex och blir stressad av. Jag och min familj försöker liksom bara leva vårt liv på vårt sätt.

Nu har det till exempel varit en period där jag faktiskt inte alls orkat. Jag gör mycket saker och det går bra, det är roligt att jag har börjat plugga till lärare och jag jobbar extra som sjukgymnast på neurorehab, som lärarvikarie och så städar jag byggbodar. Jag sökte också precis lite extra kurser till våren. Allt det där går bra, jag har ganska mycket tid att plugga hemma och sitta i lugn och ro vid köksbordet med böckerna och en kopp te så det känns inte stressigt. Men inuti. Där har det varit lite för mycket. Det var kanske tur att jag inte hade råd att resa till Nice och köra VM på Ironman 70.3 för efter Sala var jag väldigt klar med säsongen kände jag. jag har kört ett litet lokalt triathlonlopp och ett terränglopp, båda med seger men det känns just ingenting. Ett klubblopp där jag var nöjd med min insats men inte alls taggad. Våra små klubbtävlingar är ju i och för sig mest träningspass så jag brukar väl inte vara supertaggad, men ändå. Vi simtränar i Katrineholm nu och det är ju kul att vi äntligen har en simhall igen. Kunde man ju tänka sig att jag skulle tycka… Tycker mest att det är mycket folk och saknar myskänslan i Vingåker. Och så saknar jag mer. Livet är så trassligt ibland. Saknar både kära här på jorden och bland stjärnorna. En operation drog jag till med också, med drygt två veckors träningsvila som följd. Operationen kanske jag berättar om någon gång. Kanske välbehövligt med träningsvila. I alla fall på pappret. Inte i min hjärna. Men nu i helgen startar jag lite igen.

Hej hopp vad peppande inlägg va? Skönt att jag kan lägga lite grå höstfilt på era axlar också ;-). Håll hårt i de ni älskar, glöm inte att berätta för dem hur mycket de betyder. Och jag? Jag kommer tillbaka, det gör jag alltid.

Sala Silverman – racerapport

Just som det kändes som att både sommaren och säsongen var slut kom sommaren tillbaka och SM i Sala var inplanerat sedan länge. Tyvärr hade barnen bara klarat tre dagar i förskola och skola innan de fick feber, halsont och snuva – och naturligtvis blev jag också smittad. I onsdags låg jag och Irma i varsitt soffhörn och snorade ikapp, då kändes det ganska tröstlöst inför loppet men redan på kvällen var jag piggare och kunde provrulla min nya cykel ett par mil. Min älskade vapendragare P2:an har fått en ny ägare och jag ska rulla Specialized Shiv framöver. En begagnad med lite vassare komponenter utan så himla mycket pengar mellan, en sprillans ny cykel finns inte på kartan. När jag först fick hem cykeln, den är köpt på Gotland så min snälla kompis Ellen hämtade hem den när hon var där på semester, så blev jag en smula besviken. Visst, den var fin, men däcken väldigt slitna, många skruvar rostiga och padsen på tempopinnarna var luggslitna. Småsaker visserligen, men jag hade köpt en cykel som skulle vara ”pedantskött” och förväntade mig väl någonstans något annat. Men nu har vi bytt kedja, rostiga skruvar, gammal styrlinda och konverterat mina tävlingshjul till 11-delat så nu känns det toppen! 

Torsdagen och fredagen fortsatte förkylningen att avta och på fredagkvällen när vi anlände till Sala med husvagnen så kände jag mig ganska taggad. Jag passade på att hämta ut nummerlappen och promenera en bit på löparbanan – förmodligen Sveriges vackraste även om de nu bytt ut en del av skogsvägarna mot cykelbana ner till centrum.

Jag sov skapligt och på morgonen checkade vi ut från campingen och begav oss till tävlingsplatsen. Jag stack ut för att värma upp och passade på att försöka njuta av stunden och omgivningarna.

Sen väntade en överraskning! Mina föräldrar hade kommit för att titta, jätteroligt!

Jag simmade in lite och snart var det dags för start. Som blev ett kaos! Jag gillar inte landstarter, det blir ofta buffligt, maxpuls och slagsmål och det här var inget undantag. Det blev inte bättre av att jag, i startögonblicket, insåg att klockan inte var på triathlonläge, tur att jag har koll på knapparna och kunde fixa det blixtsnabbt. Det var långgrunt och trångt och det blev ganska hårdhänt. Flera gånger tog någon sitt drag om min axel och jag drogs bakåt. Just som jag kunde skönja en pytteliten lucka i värsta trängseln och precis skulle slinka in där blev mina glasögon avsparkade och hamnade runt näsan. Bara att stanna och fixa, då hade vi dock kommit ut på djupt vatten så jag fick trampa vatten, ännu högre puls. Simbanan hade ungefär formen av en triangel och vid första bojen var det fortfarande kriga för livet som gällde, eller i alla fall kriga för att komma framåt. På väg mot nästa boj kom jag loss och kunde hjälpligt börja simma i mitt eget tempo. In mot stranden, runda en boj och så var det ett varv till. Resterande simning kändes bra och jag kom upp ur vattnet efter 28,30 men jag tror att simningen var något kort.

T1 gick bra och det var riktigt härligt att sticka ut på cykeln. Efter första milen hade jag snittat 38 km/h, roligt men lite för fort för att jag skulle orka hela vägen. Första varvet av tre avklarades med bra känsla, sen började jag må illa. Ofta brukar det bero på att jag nog ”dricker” en del luft eftersom jag dricker med sugrör och till en början blev det bättre när jag fick rapa några gånger. Men efter en stund hjälpte inte det och jag fick svårt att få i mig energi. Har ingen aning om anledningen, det blev något bättre när jag tog lite längre pauser från energin och bara drack vatten, men jag vet inte. Sista varvet var jobbigt på grund av illamåendet och jag oroade mig för löpningen. Magen kändes svullen och jag var rädd att jag skulle känna mig matt i kroppen. Cyklingen gick på 2,26, också den på lite kort bana. Men jag snittade närmare 36 km/h och cyklade dessutom 12 minuter bättre jämfört med sist jag körde samma lopp.

Men ganska snart när jag började springa kände jag att löpningen kändes bättre än cyklingen. Jag sprang visserligen inte jättesnabbt, men kroppen kändes okej. Först var det ett litet varv, en prolog, där man skulle över en jättehög bro som de byggt av typ byggställningar. Lite jobbigt och lite läskigt, men man skulle bara över den en gång. Sen var det tre lite längre varv längs en bana med hundratals funktionärer i rosa tröjor som alla hejade varje gång man sprang förbi. Efter ungefär halva löpningen fick jag lite magknip och hade inte haft något emot ett toabesök, men jag klarade av att fortsätta springa. Jag hade lite synpunkter på Rickards tidsrapportering (inte lätt att vara supporter till mig), men till slut hade jag nog klart för mig att jag låg på en stabil placering. Visserligen springer jag lite fortare än Lisa som vann (det var även hon som vann över mig i Jönköping) men de 8 minuter som hon hade på mig efter cyklingen kunde jag inte ta in. Jag hade också utökat avståndet till trean, så sista varvet var inget hetsvarv utan jag kunde köra på utan att känna mig stressad även om jag såklart sprang så fort jag kunde. Fram till 18 km kändes det ändå rätt okej, men de sista knappa 3 km var det tunga och sladdriga ben. Kom i mål med en känsla av att det ändå hade gått helt okej bra. Tog ett bad som kändes väldigt välbehövligt och sen ett antal toabesök, för nu hade magen gett upp helt.

Jag tog silver i min klass och var 5:e dam totalt, så det får jag väl vara nöjd med. Vi var fyra stycken från Julita som körde och Micke tog brons i sin klass, superkul!

Syns och hörs överallt?

Senaste veckan har det faktiskt varit lite körigt. Jag vet inte hur det gick till men jag har hunnit med både radio, tidning och föreläsning. Det började med att lokaltidningen hörde av sig och ville ses för att ta en bild och skriva lite om min totalseger i Svenska Triathloncupen i min klass (mer om det senare) och samma dag hörde P4 Radio Sörmland av sig för att fråga om jag kunde medverka i något som hette Stafettgästen och prata om triathlon – och om krokodilen som simmade till Vinön ;-). I måndags fick jag dessutom ta långlunch från jobbet för att hålla en liten lunchföreläsning för Rotary, roligt men jag är alltid ganska nervös innan. Totalt blev det ganska mycket, jag vill ju helst säga hyfsat genomtänkta saker och inte verka alltför korkad. Samtidigt var det ju roligt med alltihop, men jag tänkte ändå att det är tur att jag inte är mer officiell än hemma i Katrineholm.

På tävlingsfronten har det varit ganska lugnt, jag har kört avslutande deltävlingen, en sprint, i Svenska Triathloncupen och så sprungit en kvartsmara hemma i Katrineholm. Malmö recenserade jag så här på min Insta:

”Galet varmt i Malmö idag när det var min tur att tävla. Avslutande deltävlingen i Svenska cupen stod på programmet och sprint var det som skulle genomföras. Efter mästerskapspresentation innan start fick jag en lite stökig start på simningen mellan två andra tjejer, jag gillar annars solosimning bättre. På väg tillbaka fick jag jättefina fötter att ligga på och är riktigt nöjd med simningen – 11.46 på 750 m. Sen hade ju T1 kunnat gå lite fortare – om jag tex hade lagt på minnet var min cykel var… Cyklade så jag nästan kräktes för att jag så gärna ville behålla ledningen i loppet, Garmin informerade mig efteråt om att jag kört i zon 5 100% av tiden. Hade kvar lite försprång i T2, då hade jag ju fortfarande inte koll på min plats… Löpningen kändes lite stum och jag hade inte det där lilla extra att ge men det räckte ändå till att vinna med över en minut. Snabbaste AG-dam igen och seger i min klass + totalseger i Svenska cupen i min klass. Och kanske sista tävlingen på min Cervelo.”

Det där med cykeln då? Ja, jag ska faktiskt överge min älskade Cervelo efter några trogna år helt utan strul. Jag vill egentligen ha en helt ny Trek, men nu blir det en bättre begagnad Specialized Shiv istället. Det blir lite uppgradering av komponenter i alla fall så det ska bli kul. Nu är det väl också verkligen dags att provcykla också, jag har haft den hemma ett par veckor utan att ha suttit på den. Nu är vi dock på väg till Kalmar för att vara supportar i helgens IM och cykeln fick följa med så att vi kan köra ihop oss lite imorgon.

Det blev en start i det lokala loppet KK-joggen också, som vanligt (och ja, jag vet att det är ett sjukt konstigt namn men KK är i det här fallet förkortning av lokaltidningens namn: Katrineholms-Kuriren). Det var väl inte riktigt samma känsla kan man säga… Jag sammanfattade det så här:

”Det kan ju inte gå bra för jämnan. Det kan finnas dagar när man lyckas glömma fylla på med energi innan loppet, har timmerstockstunga ben (snälla, säg att jag får skylla på söndagens lopp? ) och tunnelseende. Som idag. Kvartsmaran blev en plåga, jag ville dessutom helst lägga mig ner och sova. Krigade mig iaf runt, passerade milen på 40,26 vilket är lite långsammare än jag borde, gick i mål på 42,39, blev 11:e dam men bästa lokala. Blev liggande en bra stund efter mål – fasen bra gjort att hinna vägga på ett millopp – tills min pappa fixade Cola åt mig. TACK TACK TACK alla som hejade, ni var många. Idag var jag dock för trött för att uppmärksamma er – förlåt”

Sedan har jag faktiskt varit med ännu mer i tidningen. För ett par veckor sedan publicerades ett reportage som jag faktiskt var lite nervös för. För någon månad sedan blev jag kontaktad av min favoritreporter på tidningen, Hilda Djupenström, som undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i tidningen och berätta om min historia med ätstörningar. Det är ju såklart ganska naket att gå ut med personliga saker, men jag tänkte att om det skulle kunna vara till nytta för en enda människa så skulle det vara värt det. Vi pratade i säkert två timmar och ur det kom ett väldigt fint sammanfattat reportage. Tyvärr kan jag inte lägga ut det i sin helhet då jag inte tror att det är tillåtet, men ni kan få se en glimt. Är ni i er idrottsförening eller liknande intresserade av att jag kommer och berättar mer så kan ni kontakta mig här på sidans kontaktformulär.

Bara bilder

Här kommer ett bildinlägg med träningsbilder från senaste tiden. Bilder tagna bland annat av Andreas och Christina Assermark samt Roger Culmsee.

Jag har så himla rolig sommarträning! Även om jag vill träna hårt så är det så himla värt med fikarundor, att stanna och plocka bär, anpassa träningen efter väder och kompisar. Vi har cyklat till Oxelösund och ätit våfflor, badat efter träningen, simmat med en plastkrokodil till Vinön och mycket mer!

Om energi

Det här inlägget började jag på igår kväll/natt.

Ibland sitter jag uppe och bara njuter av tystnaden när resten av familjen sover, även fast jag egentligen är jättetrött och borde sova. Det blir ganska sent för med barn mellan 2 och 12 år är det spridning på läggtiderna. Sällan utnyttjar jag den där tiden till något vettigt utan oftast slösurfar jag eller hamnar framför någon, rätt värdelös, 90-talsfilm på tv4 eller liknande. Ikväll tänkte jag på energi. Energi kan man ju få på många sätt, men nu var det faktiskt inte energigivande vänner och naturupplevelser jag tänkte på utan snarare bränsle. Tävlingsbränsle närmare bestämt.

Tänk vilken resa jag har gjort på den fronten sedan 2013 då jag gjorde min första medeldistans. Då var det choklad, saft med salt och liknande som åkte med mig på cykeln och jag stoppade i mig när jag tyckte att jag behövde det, men det mesta var nog kvar i flaskor och väskor efter loppet. Under mina första två Ironman hade jag bekymret att jag tröttnat på cyklingen efter ungefär 40 km – då är det 140 km kvar… Dessutom ville jag helst av allt lägga mig i diket och sova.

Jag experimenterade med olika sportdrycker, bars och gels, men fortfarande fick jag i mig för lite och jag kunde inte förmå mig till dricka tillräckligt. Flera gånger gjorde jag försök att få i mig 50-60 gram kolhydrater/timme på cykeln, eftersom jag läst att man skulle få i sig ungefär 1 gram kolhydrater/kg kroppsvikt och timme – men trots att jag försökte äta och dricka på schema så räckte inte energin.

Tills förra året. Plötsligt hittade jag en sportdryck som var lättdrucken, som jag tyckte om och som jag med lätthet sörplade i mig rekommenderad mängd av – till och med lite mer av ibland. Och jag körde mitt första race utan energidipp, Örebro Triathlon medeldistans. Cyklingen blev ju rolig! Vilket lyft! Det var Maurten jag hade fått prova och nu är jag fast! (Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad).

Nu på tävlingar får jag i mig drygt 80 gram kolhydrater i timmen på cykeln, nämligen 500 ml Maurten 320 som innehåller just 80 gram kolhydrater. Om jag känner att jag behöver ”väckas” upp lite så tuggar jag några PowerBar PowerGel shots, men annars är det Maurten och så kompletterar jag med vatten där jag tycker att jag klarar av att låta kroppen och törsten styra efter temperatur. I sportdrycken blandar jag ner salt och koffein, många andra sportdrycker innehåller redan det så då behövs det inte.

På löpningen blir det 50 gram kolhydrater i timmen, en Maurten gel varje halvtimme (innehåller 25 gram kolhydrater). Jag dricker vatten och om jag vill ha något litet mellan halvtimmarna så blir det några klunkar cola.

Det är sådan milsvid skillnad sedan jag fick ordning på energiintaget, så jag rekommenderar verkligen alla att se över det för att få ut mest av upplevelse och prestation. Man får prova sig fram till vad man gillar, vad magen klarar, vad som funkar bäst. Bara dricka? Äta och tugga? Lite var 10:e minut eller fylla på lite mer varje halvtimme? Prova olika märken och glöm inte att träna även på energiintag mellan lopp så att du vet vad som funkar. Det går också att träna upp kroppen på att tillgodogöra sig mer kolhydrater och det är individuellt vad som är en optimal mängd. Jag behöver få i mig mängden jag beskrev ovan för att orka, och det är egentligen ganska mycket i förhållande till min kroppsstorlek. Är det kallt så jag fryser behövs ännu mer.

Jag roade mig också med att räkna på hur mycket energi jag totalt fick i mig under loppet i söndags, en mängd som är i det närmaste identisk varje medeldistans.

Så i bästa fall fick jag i mig omkring 1600 kcal vilket jag tyckte lät toppen och nästan som att jag hade täckt upp hela energibehovet. Tills jag såg att Garmin tyckte att jag förbrukat över 4500 kcal… Men det går absolut inte att täcka upp energibehovet under ett lopp och det är nog aldrig målet heller, så jag är supernöjd!

Det jag vill säga är att jag starkt rekommenderar att se över energibehov och intag och hitta något fungerande. Cyklingen både i Kalmar och Kona förra året kändes jättebra och rolig, och även om det såklart till viss del beror på att jag faktiskt är bättre på att cykla så gör en jämn energinivå så enormt stor skillnad! Det gör också stor skillnad på återhämtningen, jag har lite lättare att få i mig mat redan samma dag som loppet och jag återhämtar mig snabbare än när jag gått helt tom.

IM 70.3 Jönköping

Fjärde racet på fem helger, den andra medeldistansen på två veckor. Väderprognosen två dagar innan var dyster, ihållande regn och 12-13 grader. Jag blev lite sugen på att gå i ide. Men samtidigt, jag har klarat regniga och kalla race förut – det är bara det att jag just inte kommer till min fulla rätt då. Eller som Linda sa: ”Det finns olika grader av att frysa och man kan väl säga att du tillhör kategorin ”fryser lite mer”.” Så det blev en del huvudbry kring lämplig utrustning för att optimera prestationen. För visst, det tar kanske 30 sekunder att ta på en tröja i T1, men om avsaknaden av tröja gör att för mycket energi går åt till att frysa så kanske den där halvminuten är väl investerad. Men eftersom prognosen dessutom ändrade sig hela tiden så gjorde mina planer det också. Till slut landade det i att jag tog på tåhättor på skorna, bestämde mig för att ha strumpor på cyklingen och även ta på en tight långärmad cykeltröja och handskar i T1.

Utöver klädbestyren dök det upp ett oväntat och ovälkommet teknikstrul med cykeln precis när jag skulle checka in den igår. Jag hade provcyklat lite hemma på campingen och allt kändes jättebra, sen lastade vi cykeln på taket och åkte ner till växlingsområdet. Pumpade däcken och då fastnade framdäcket i gaffeln. Vi vet att det är tight med 25 mm-däck fram men jag har ju kört på det hela säsongen så vad var det för fel nu? Efter att ha tömt däcket och pumpat om funkade det, men nu ville inte jag chansa eftersom vi tyckte att det hade varit någon sorts ojämnhet på däcket innan vi tömde det. Som tur var så erbjöd min klubbkompis Micke Karlsson mig ett nytt däck som han hade på hotellet så vi åkte och hämtade det. Jag var sjukt nojig över att slangen skulle bli klämd när Micke och Rickard bytte däcket men de lovade att så inte var fallet. Till slut var allt incheckat och vi passade på att möta upp de andra deltagarna från klubben för en fotosession.

August fick också vara med eftersom han skulle springa Ironkids. Irma hade vi inte med oss, hon hade varit på Summer Camp, ett dagläger med olika idrotter hemma i Katrineholm, och stannade hemma med mina föräldrar för att kunna gå klart.

Eftermiddagen bjöd på rejält med regn och deltagarna på Ironkids blev ordentligt blöta.

När vi kom tillbaka till husvagnen väntade en överraskning, nämligen mina föräldrar och Irma. Jätteroligt!

Det blev tidigt i säng igår kväll, skönt! Jag sov bra och vaknade tidigt. I en iskall husvagn! Säkringen hade gått i skåpet där alla kopplar in sin el och eftersom det var 11 grader utomhus var det inte direkt värmebölja inne. Det fick bli en lång varm dusch i servicehuset, sen kände jag mig som människa. Lite frukost och sen cyklade jag på min gamla skruttcykel ner till starten, väldigt praktiskt att vi tog med den. Fixade med energi, kikade lite på proffsen, möblerade om lite i mina påsar och cyklade därefter bort mot starten. En joggingtur, tusen meters toalettkö och sen var det dags att ta på våtdräkten. På grund av kalla förhållanden, 15,7 grader i vattnet och regn och svalt i luften, var det inte tillåtet att värma upp i vattnet. Det oroade mig lite, det brukar vara bättre för min puls och andning att få vara i vattnet en stund, men inget att göra något åt. Det började dessutom regna rejält så blöt och kall kunde jag bli ändå. Jag ställde mig mellan 28 och 30 minuter på seedingen och hoppades på liknande tid som i Helsingör, eller bättre. Startproceduren är väldigt smidig, var 4:e sekund släpps fyra simmare ner i vattnet, det blir en bra rytm och aldrig trångt. Jag var beredd på att det skulle kännas kallt, men det var inte alls någon fara. Jag tyckte att jag kom in bra i simningen direkt och det kändes bra, jag trodde också att jag simmade ganska bra eftersom jag simmade om mycket folk men inte blev omsimmad. På väg tillbaka var det lite stökigare vatten, en del vind och vågor. Det började också kännas som att jag varit i vattnet länge trots att jag fortfarande tyckte att simningen kändes bra. Kom upp ur vattnet och tryckte för T1 och såg tiden: 31,55. Vilket fiasko! Ungefär 2,5 minut sämre än jag räknat med. Det stämde ju också dåligt med att jag inte blev omsimmad av i stort sett någon trots att jag stod vid 28-30 minuter. Vet faktiskt inte om det var fler som hade långa simtider, om det var svårsimmat eller om jag helt enkelt var kass.

Löpningen till T1, 500 meter barfota, gick bra och det gick smidigt att få på strumpor, skor och tröja. Hjälm och handskar tog jag på på väg till cykeln. Ut på cykeln och igång. Det är uppför ut ur stan och efter ungefär 7 km kommer en rejäl uppförsbacke som är omkring 3 km lång. Det gäller att inte bli stressad och bränna all kraft för att det går sakta. Det är då det skulle vara bra med en wattmätare.

Efter backen var det ganska mycket uppför och lite nedför, det var blött på vägen och ganska jobbig vind. Det var helt enkelt lite slitigt faktiskt. Jag var glad att jag hade tröjan och handskarna, jag kände ändå att det gick åt lite extra energi på grund av kylan. Sista 25 km var underbara! Då blev det äntligen medvind och inte så mycket uppför, ganska mycket nedför faktiskt. När vi kom in i Husqvarna (tror jag att det var, jag har aldrig riktigt fattat hur man vet om man är i Husqvarna eller Jönköping…) gick det svagt utför, vägen var torr, det var raksträcka och solen hade kommit fram. Jag tryckte på och kände mig stark. Då kommer det en skylt: SLOW! Men vad fasen nu då? Jag ville inte alls köra sakta, varför skulle man det? Jag fortsatte att köra fort. Då kom en skylt till. SLOW! Men alltså, det var ju inget inom synhåll som såg farligt ut. Ingen minns en fegis tänkte jag, men insåg också att jag kanske inte heller vill bli ihågkommen som hon som cyklade ihjäl sig i Husqvarna (om det nu var där vi var). Någon kilometer senare kom en sväng, kändes överkurs att varna för det så tidigt. Men ändå omtänksamt. Sista kilometrarna klarades av utan missöden och jag tofflade ur så vackert att jag kände mig som ett proffs när jag sprang in med cykeln. Förutom att jag hade strumpor på mig…

T2, inte så mycket att orda om. Tröja, handskar och hjälm av på väg från cykeln till påsarna, så det var bara att sticka fötterna i löparskorna (med en krampkänning i höger lår) och dra skärmen på huvudet och sticka ut. Jag hade känt mig lite skakig i kroppen på delar av cyklingen och var lite spänd på hur kroppen skulle reagera på löpningen, men det kändes bra.

Löpningen gick på en trevarvsbana runt Munksjön och bara någon kilometer inne i stan. Skönt rent löpmässigt att slippa tusen vändpunkter och korsningar, men en smärre katastrof rent publikmässigt eftersom halva banan var rätt öde. Första varvet kändes längst, sen rullade det på. Jag låg 2:a och gjorde ett tappert försök att ta ikapp, men trots att jag tog in några minuter så räckte det inte ända fram. Gick i mål på en andraplats och med en liten känsla av besvikelse över att jag inte vann, men mest en känsla av att ha gjort ett bra lopp, att jag gjorde vad jag kunde och var nöjd över det.

Väl i mål upptäckte jag att det rann blod från dräkten och längs insidan av benet. Fräscht, tänkte jag och trodde att min tampong gjort ett dåligt jobb – tills jag upptäckte ett stort blödande skavsår på insidan av låret. Duschade, åt en skiva vattenmelon (som vanligt vräker jag i mig efter mål…), träffade familj och vänner och hejade på de jag kände som var kvar ute på banan. Solen sken och allt var ganska härligt. Jag blev till och med hungrig efter ett par timmar och gick tillbaka till athletes garden och fick en hamburgare.

Sen var det bara att packa ihop cyklar, ungar, husvagn och annat och förbereda för prisutdelning och hemfärd. August och Irma åkte med mina föräldrar hem och vi andra stannade på prisutdelningen. Eskil älskade det, han applåderade och jublade åt alla.

Bilderna i inlägget är tagna av Irma, Andreas, Roger och mig själv.

Här kommer lite statistik från loppet:

Återhämtning

Det där med återhämtning kan man ju skriva ett helt inlägg om. Den kan ju ske genomtänkt och enligt en viss plan och man ska inte underskatta återhämtning. Man kan också till exempel vila en dag efter ett lopp och dag två köra ett lopp till. Till exempel så gjorde jag så nu i veckan. Vi körde en roadtrip som började med Danmark, dagen efter tävlingen i Helsingör åkte vi till vänner i Laholm och stannade en natt. Dessutom var min man rätt trött på att jaga Vilda Bebisen så han röstade för att jag skulle vila och vara mamma dagen efter loppet. Men efter Laholm drog vi vidare till Mölndal och där fanns minsann en träningstävling på kvällen. August skulle köra deras supersprint och efter mycket bilåkande hade jag spring i benen så jag ställde upp i sprinten. Lite trötta ben visade det sig väl i och för sig att jag hade och inte körde jag på max heller, men det var roligt och jag blev trevligare efteråt…

Vi följde upp sprinten med ett 11-timmarspass i strålande sol på Liseberg dagen efter, trötta ben. Sen upp tidigt (skittidigt skulle man kunna säga om man använder sådana ord, men det gör ju såklart inte jag) för ett gympass med Linda. För er som inte vet så kan jag informera om att Linda är stark, jättestark! Jag ville kräkas redan efter uppvärmningen och sen blev det bara värre – fast väldigt roligt! Dock kände jag mig som en sladdrig sparris när vi var klara och vid frukostbuffén vi åt på café efteråt kunde jag knappt hälla upp juice för att jag var så trött. Sen har jag inte kunnat gå, och knappt klä på mig;-).

Så ja, också en sorts återhämtning.

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade